När jag kom till Keane spelningen på Torsdagsnatten under Peace & Love så mötte min syster och Filippa mig där. Frida hade hört rykten om att Michael Jackson var död. Filippa klickade in sig på Aftonbladet och det visade sig stämma.
Tomhet, var det första jag kände. Och känner fortfarande. Han var min idol så länge. Ville bli precis som honom i så många år. Sedan första gången mamma spelade Beat it 7″ för mig var jag fast. Stod i mitt pojkrum med posters av honom över hela väggarna, musiken på högsta volym och dansade. Kunde göra det hur länge som helst. Läste hans texter som jag knappt förstod. Men jag lärde mig dom. Kunde varenda låt. Kollade på musikvideor om och om igen för att lära mig stegen.
Jag var antagligen inte ensam om det men jag samlade till och med på artiklar och bilder ur kvällstidningarna. Klippte ut allt jag kunde hitta och sparade det i en mapp. Ska nog leta rätt på den snart. Men idag känner jag att det har varit tillräckligt sentimentalt.
Jag och min mor var och såg Michael på HIStory turnén i Göteborg 1997. Idag har jag kollat igenom stora delar av den. Ett av det största ögonblicken i mitt liv var den kvällen på Ullevi. Väldigt, väldigt stort. Och så många gånger som jag kollade på den konserten på VHS efteråt.
Han kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta. Tycker att det är tragiskt att det slutade som det gjorde. Men man kan ju trösta sig med att han dog, vetandes om att han fortfarande var så sjukt omtyckt. Sålt slut alla 50 konserter.
Vila i frid Michael! Ingen kan någonsin ta dig plats i pophistorien.
Gick tydligen inte ”bädda in klippet” från Ullevi på min blogg. Så jag får nöja mig med att länka till det.
http://www.youtube.com/watch?v=Kf9CrZpepUc
